Två månader har gått

Tänkte att jag skulle uppdatera om hur det har gått för mig efter olyckan. Det är nu lite drygt två månader sedan det hände och jag mår på det stora hela ok. Fast inte helt. Såret är helt läkt, om än med ett överben. Kantiga jag har blivit ännu kantigare.

Första tiden efteråt kände jag mig mest som överkörd av en ångvält eller nåt liknande. Inte så himlans konstigt med det. Efter en dryg vecka träffade jag min sjukgymnast Birthe Vogelius på Levád Fysioterapi, och hon kollade igenom min kropp. Är lite skev, kan man väl uttrycka det. Det har jag märkt av en del själv också, för jag har alltid suttit snett när jag kör bil - har lutat mig inåt bilen, alltså till höger. Nu lutar jag mig åt vänster.

Birthe har fortsatt arbeta med mig, och hennes kollegor, med att få spänningar att släppa. Ett problem har varit att jag biter ihop käkarna extremt hårt numera. Så hårt att jag får ont i tänderna och käkarna. På onsdag ska jag till tandläkaren och bedöma vad som händer, sprickbildning och sådant. Birthe har släppt spänningarna genom akupunktur i ansiktet, och det har varit så skönt att bli av med huvudvärken. Visserligen har jag sett ut som en valross i ansiktet med alla nålar, men det är väl sånt man får ta.

Det jag främst har problem med är finmotoriken och minnet, trött med huvudvärk är även det ganska vanligt förekommande. Först så trodde jag att jag hade problem med stavningen, men efter (ännu) ett läkarbesök, konstaterades det att det är finmotoriken som är lite "off". Jag trycker på fel tangenter på datorn, jag är fumlig, har svårt att bläddra i papper. Snubblar. Ramlar. På grund av ramlandet har jag varit uppe på ytterligare en magnetröntgen, för att se om det fanns blodansamlingar i hjärnan. Som tur är finns det inga sådana, och hjärnoperation är kanske inget jag riktigt önskar mig. Blödningar i hjärnan kan uppstå upp till tre månader efter en hjärnskakning.
Minnet är mitt andra problem, jag har svårt att relatera i tid. Speciellt i närminnet. Så om jag upprepar mig, förlåt, jag bara minns inte.

Det tredje stora problemet har varit ångesten vid ridning. Det börjar ge med sig lite, men jag har behövt hjälp. Ångesten har sköljt över mig och jag har bara velat hoppa av hästen och springa hem. Det är som om jag hamnar i en grå bubbla, som jag sjunker i, med hala väggar som pressar inåt. Ljud dövas bort. Samtidigt kan jag längta tills nästa tävlingssäsong, jag ser det som ett gott tecken!
Ser jag bilar blir jag helskraj och som tur är har jag inte, sen olyckan, mött en enda traktor. Men de kommer väl tids nog, men de kan gott få hålla sig ur vägen ett  tag till.

Nu när det är mörkt - glöm inte att det är allra bäst om hästen ser ut som en julgran!

Djurgårdsinspiration

Inspiration behöver man ibland, för speciellt nu när det är mörkt nästan jämt tryter det, i alla fall för mig, på den fronten. Därför var det perfekt att ta med Tant Arg och åka till Djurgården i söndags, och möta upp med andra glada vänner till häst och rida en sväng! Jag har inte ridit där förut och det var en positiv upplevelse. Dessutom fick jag se fler människor på den dagen än vad jag ser på hela veckan här i Sura.... :)
Vivan är som en pansarvagn, hon är inte skraj för nått den hästen. Därför kändes det tryggt att ta med just henne dit, för egentligen får jag inte rida än. Fast det gör jag ju ändå, men inser att det säkert är urdumt att trilla av och landa på huvudet igen. Men det ska mycket till innan man trillar av en fyrkantig pansarvagn. Tror hon hade kul, kändes som så i alla fall.

Hela gänget, som efter mycket om och men lyckades fastna på bild, alla samtidigt. Tack till den tålmodiga kvinnan som fotade oss!