Även gamla tanter...

Ha, jag har hittat, sent omsider, till Spotify! Jättebra jue, så nu har jag startat "Radio Kattis" på jobbet, med bara musik som jag gillar, mycket bättre än allt annat.

I lördags provade jag på något som jag inte har provat förut, att ha alla tre hästarna med mig ut samtidigt. Tant Arg får vara ledare, den rollen är liksom given för henne, Bonnie på släp i grimskaft och Tessan lös. Bonnie tyckte det var ytterst orättvist att Tessan kunde stanna och fika längs vägen, och när Tessan gick om Vivan och Bonnie, så blev Bonnie Bonsai och attackerade Vivan med tjuvnyp... På det hela taget så gick det jättebra! Intressant att se hur de interagerar med varandra och hur de fullständigt struntar i andra hästar som vi passerade i hagar längs vägen.

Träningsritt i novemberstorm

Nästa sommar är det ju tänkt att det ska vara en ritt utanför Västerås, närmare bestämt just utanför mitt köksfönster. Kommer aldrig kunna bo närmare en tävlingsplats... Och eftersom det är fiffigt att ha banor när det är distansritt, så provred vi i söndags. I alla fall en slinga. Jag ska påminna er om vädret... Stormen Berit. Men skam den som ger sig! Fyra var vi som red iväg från "mitt vardagsrum" och när vi kom tillbaks så konstaterade vi att den där slingan blir perfekt, 19,8 km stod min gps på.

Tog flera timmar innan jag kände mig torr igen...

Två månader har gått

Tänkte att jag skulle uppdatera om hur det har gått för mig efter olyckan. Det är nu lite drygt två månader sedan det hände och jag mår på det stora hela ok. Fast inte helt. Såret är helt läkt, om än med ett överben. Kantiga jag har blivit ännu kantigare.

Första tiden efteråt kände jag mig mest som överkörd av en ångvält eller nåt liknande. Inte så himlans konstigt med det. Efter en dryg vecka träffade jag min sjukgymnast Birthe Vogelius på Levád Fysioterapi, och hon kollade igenom min kropp. Är lite skev, kan man väl uttrycka det. Det har jag märkt av en del själv också, för jag har alltid suttit snett när jag kör bil - har lutat mig inåt bilen, alltså till höger. Nu lutar jag mig åt vänster.

Birthe har fortsatt arbeta med mig, och hennes kollegor, med att få spänningar att släppa. Ett problem har varit att jag biter ihop käkarna extremt hårt numera. Så hårt att jag får ont i tänderna och käkarna. På onsdag ska jag till tandläkaren och bedöma vad som händer, sprickbildning och sådant. Birthe har släppt spänningarna genom akupunktur i ansiktet, och det har varit så skönt att bli av med huvudvärken. Visserligen har jag sett ut som en valross i ansiktet med alla nålar, men det är väl sånt man får ta.

Det jag främst har problem med är finmotoriken och minnet, trött med huvudvärk är även det ganska vanligt förekommande. Först så trodde jag att jag hade problem med stavningen, men efter (ännu) ett läkarbesök, konstaterades det att det är finmotoriken som är lite "off". Jag trycker på fel tangenter på datorn, jag är fumlig, har svårt att bläddra i papper. Snubblar. Ramlar. På grund av ramlandet har jag varit uppe på ytterligare en magnetröntgen, för att se om det fanns blodansamlingar i hjärnan. Som tur är finns det inga sådana, och hjärnoperation är kanske inget jag riktigt önskar mig. Blödningar i hjärnan kan uppstå upp till tre månader efter en hjärnskakning.
Minnet är mitt andra problem, jag har svårt att relatera i tid. Speciellt i närminnet. Så om jag upprepar mig, förlåt, jag bara minns inte.

Det tredje stora problemet har varit ångesten vid ridning. Det börjar ge med sig lite, men jag har behövt hjälp. Ångesten har sköljt över mig och jag har bara velat hoppa av hästen och springa hem. Det är som om jag hamnar i en grå bubbla, som jag sjunker i, med hala väggar som pressar inåt. Ljud dövas bort. Samtidigt kan jag längta tills nästa tävlingssäsong, jag ser det som ett gott tecken!
Ser jag bilar blir jag helskraj och som tur är har jag inte, sen olyckan, mött en enda traktor. Men de kommer väl tids nog, men de kan gott få hålla sig ur vägen ett  tag till.

Nu när det är mörkt - glöm inte att det är allra bäst om hästen ser ut som en julgran!

Djurgårdsinspiration

Inspiration behöver man ibland, för speciellt nu när det är mörkt nästan jämt tryter det, i alla fall för mig, på den fronten. Därför var det perfekt att ta med Tant Arg och åka till Djurgården i söndags, och möta upp med andra glada vänner till häst och rida en sväng! Jag har inte ridit där förut och det var en positiv upplevelse. Dessutom fick jag se fler människor på den dagen än vad jag ser på hela veckan här i Sura.... :)
Vivan är som en pansarvagn, hon är inte skraj för nått den hästen. Därför kändes det tryggt att ta med just henne dit, för egentligen får jag inte rida än. Fast det gör jag ju ändå, men inser att det säkert är urdumt att trilla av och landa på huvudet igen. Men det ska mycket till innan man trillar av en fyrkantig pansarvagn. Tror hon hade kul, kändes som så i alla fall.

Hela gänget, som efter mycket om och men lyckades fastna på bild, alla samtidigt. Tack till den tålmodiga kvinnan som fotade oss!

Lösning 1 A

I söndags red jag och Marie dressyrlektion på Tessan och Vivan. Det var jättekul, och Tessan tyckte nog att jag var lite märklig. Åtskilliga gånger tyckte jag att jag fick frågan "vad menar du egentligen nuuuu?" Vår dressyrinstruktör Maria hade nog väldigt roligt. Vivan, som vanligtvis ägnar dressyrlektioner åt skolor ovan mark, provade något nytt - istadighet. DET har hon aldig gjort förut. Lösning 1 A till 511 C är annars "spring fortare" för henne. Båda kusarna var jätteduktiga och hade nog lite ömma muskler efteråt. I alla fall hoppas jag det, för min ända har värkt i flera dagar...

I morgon kommer Anticimex och besiktigar mitt hus. Jag har bytt försäkringsbolag och det är för att försäkringen ska gälla fullt ut som de kommer och kollar. Nu är ju inte jag den mest ordningssamma människan här på jorden, så i morse innan jobbet har jag städat. Kände mig faktiskt riktigt huslig. Nu har jag bara lite dammsugning kvar, sen är mitt hem i det närmaste presentabelt. Hummm, man kanske skulle försöka lägga tillbaks saker direkt efter användning? Nääää..... Håller mig till min lösning 1A.

I kväll är det dags för styrelsemöte med nya klubben, samt träff med Upplands Ridsportförbund!

Början på något nytt!

Ibland är det dags för lite nyskapande och nytänkande och generellt bara nått nytt. Efter en tid med turbulens, har jag och några vänner bestämt oss för att skapa en ny förening med inriktning på distansritt, här mitt i Mälardalen. Ikväll har vi vårt allra första årsmöte! Det känns så spännande alltihop.

Distansritt i Mälardalen - here we gooooo!

Idag så

Idag tänker jag våga mig upp på hästen igen! Nu får det vara bra med det här vilandet. Vivan får bli första offret, lugn (på ett ungefär) men trygg och som att åka omkring på en fyrkantig låda. Hon gillar inte när man stannar och plockar svamp, men det är möjligt att hon får stå ut med det.

De andra två tokorna dansar omkring i hagen. Det blev lite annorlunda i stallet sedan den inhyrda dressyrhästen försvann. Han trodde att det var han som bestämde, det roliga var att han verkligen trodde det och var helt ovetande om det faktum att det är Tant Arg som bestämmer på Millingby.

Nä, hem o åka häst! Hurra!

Det där livet

Alltså, det är skittrist att inte FÅ rida! Blä verkligen. Fast jag inser ju egentligen att det inte går, mår inte riktigt bra ännu, även om stygnen är tagna och sårskorporna så smått börjar ramla bort. De sårskorpor som inte syns, de som sitter mer inuti mitt huvud, kommer nog däremot att ta längre tid innan de läker.

Det har varit många tankar i banorna "tänk om..." Ja, tänk om jag inte hade haft hjälm? Hade jag suttit här idag? Troligtvis inte. Den insikten gör jättejätteont att få, och den ångesten som följer. Den är inte att leka med. Trodde kanske inte riktigt på det där med att jag är odödlig, men insikten om att jag kunde ha mist livet där, det är som ett djävla base-bollträ i solar plexus.

Tack till alla er som har hört av er!

Använd alltid hjälm

Egentligen skulle mitt nästa inlägg hälsa nya hästen i stallet välkommen. Nu tänker jag istället berätta vad som hände för en knapp vecka sedan.

I lördags skulle jag o Elin ut på en tur, och vi skrittar iväg från stallet upp mot Salavägen för att ta oss över till andra sidans fina skogsvägar. I t-korsningen strax söder om kyrkan, där vi ska svänga höger, kommer det en traktor farande i högsta hastighet från vänster. Både jag o Elin tänker att "han kör ju så fort att han måste ju fortsätta rakt fram". Inte heller använde han några blinkers. Däremot så svängde han. Vi står då still, han gasar på och våra hästar blir jätterädda, min börjar backa in bakom Elins häst och resa sig. När traktorföraren upptäcker att hästarna har fått frispel, tvärnitar han så att gruset sprutar och i den vevan blir min häst så rädd att hon reser sig rakt upp på bakbenen. Därifrån faller jag handlöst rakt ned bakåt och landar på huvudet.

Troligtvis är jag avsvimmad ett tag, för jag minns att jag ser ett hästben rätas ut, sen att jag ser hästen stående vid grannens postlåda. Tydligen tog hon en tur ut på åkern, men det kommer inte jag ihåg. Efter ett tag lyckas jag lägga mig på sidan, för allt skriker smärta när jag ligger där på rygg. Sen ytterligare någon minut senare får jag för mig att jag nog kan resa mig upp. Det var ett helt fel beslut, jag svimmar av igen stående.

Elin ringer hem till mina föräldrar och granne Karin med de fina skorna kommer och håller mig sällskap så Elin kan ta tillbaks hästarna till stallet. Här någonstans bestämmer sig han i traktorn att åka vidare, utan att ha gått ur hytten för att kontrollera hur det har gått.

Väl inne på sjukhuset blev jag mycket väl omhändertagen, fick kläder i högsta gröna pappersmode och en fin krage som förlängde min hals med åtminstone 1 dm. Jag blev röntgad nästan överallt i kroppen och sydd i bakhuvudet. Framåt natten får jag lov att åka hem, inga större, allvarliga skador verkar finnas, och har jag övervakning får jag sova hemma. Så hem till mamms o papps, de som alltid finns där, vad som än händer, som aldrig tappar fattningen så man ser det.

På söndagen mår jag ok på förmiddagen men blir tröttare och hängigare vareftersom dagen lider. På kvällen är jag yr och ringer till sjukvårdsupplysningen som säger åt mig att åka tillbaks till akuten. Sen blir jag oxå rejält illamående och spyr. Resultatet: inlagd på kirurgen. Och väckt varje timme eller så för att kontrollera att jag visste vem jag var och var jag var någonstans. Svarade väldigt sanningsenligt på frågorna, kanske hade varit skojigare att svara Tant Gredelin och Bananlandet, men det var liksom inte riktigt läge.

Hur som helst, nu är jag hemma och det kliar som attan i såret i huvudet. Jag har slagit i backen så hårt att jag fick sår i bakhuvudet inne i hjälmen. Jag är stel i nacken och lite ner i ryggen, men det blir bättre och bättre. På måndag får jag ta bort stygnen. Hjälmen är inlämnad till Konsumentverket som tydligen utför någon sorts forskningsprojekt med några läkare från Uppsala om relationen huvudskada - hjälm. Jag har svårt för stavningen, antar att det är kroppen som säger ifrån, och av och till är jag fortfarande rejält vimmelkantig.

Tankar som man inte ska tänka har farit runt i mitt huvud i alla fall. Tänk om jag inte hade haft hjälm? Hade jag inte haft det, så skulle jag med största trolighet inte suttit här idag. Den tanken gör mig jätterädd och när just den tanken kommer, så känner jag mig så liten. Liten och ganska gråtfärdig. Samtidigt som jag vet att jag inte rider utan hjälm, men det hjälper inte. Tankarna kommer i alla fall.

Så tog min tävlingssäsong slut för iår.

Sökande

Ibland är det tid för något nytt. Den känslan fick jag igår kväll, och idag är den starkare. Riktigt vad detta ska landa i, det vet jag inte riktigt ännu, det lär visa sig. Det händer ibland att jag får den känslan, av att jag måste söka något nytt. Rent jobbmässigt har det resulterat i en fasligt lång CV och att en del undrar hur gammal jag egentligen är, när de hör hur mycket konstigheter jag har gjort. (Det handlar om tempo, btw).

Förra helgen var jag och red Tjustritten. Jag har inte varit där förut och det var en trevlig upplevelse, även om jag höll på att trilla av, och nästan rida vilse. Ibland är det svårt att hålla koll på banmarkeringarna... Jag fick förmånen att rida en av Ellas hästar, Dart, och det var hans första tävling. Det är intressant att rida unghäst. Speciellt tillsammans med en annan unghäst. När unghästarna sedan gaddar ihop sig och säger "Nääää, men om inte du tänker gå fram här, då gör jag det nog inte heller...." För den svampgalna ryttaren var det oxå svårt att gå framåt i spåret när det växte så fina kantareller längs slingorna. Kanske var vi lika goda kålsupare, båda två?

Jag har en sadel till salu, en Prestige Athena. Jätteskön, men passar inte mig och Bonnie längre.

Bilskrällen...

Ähhh.... bilar.
Bilar är något som liksom bara ska funka i min värld. Jag kan inte så mycket mer än att köra dem framåt och bakåt. Det räcker för mig. Nåja, tanka o fylla på spolarvätska kan jag väl oxå, svänga oxå. Ibland iaf. Resten är mer "Pappa??....."
Och ibland undrar man hur det ens är möjligt.

På vägen hem från Rättvik började ju ett litet gäng lampor lysa och blinka. Pappa???.... Nåväl, jag kom ju hem iaf, lämnade in bilen på verkstaden och blev 2500 kr fattigare. Det tog en timme, de bytte en skitliten kontakt och jag kände mig rånad...

Samma helg var min syster Isa med sambo hemma på besök. På fredagen vägrade deras bil starta hemma på uppfarten, och sambon som var jättestressad ilade iväg och hyrde en bil. Hyrbilen får följa med hem till Västerås på fredagkväll, sambon måste åka hem tidigt på söndag för att jobba vidare. På söndagen kommer han ända till Solna, sen rasar växellådan på lilla blå hyrbilen....

Hur är det ens möjligt att tre bilar, i samma familj, går sönder inom loppet av tre dagar??? Vad är sannorlikheten för det???

Hrumpfff....

Vasaritten

Vilken toppenlördag det var! Vivan och Lady fick följa med upp till Rättvik och efter lite lastningstrassel och annat trassel så kom vi fram. Solen sken och alla verkade glada, hästarna seglade igenom förbesiktningen och sen tappade vi bort bilnyckeln. Hummmm. Den låg ju på stolen?? Och reservnyckeln inlåst i bilen - precis rätt ställe! Men den återfanns och vi kunde glada i hågen rida iväg ut på första slingan. Gillar Vasaritten, teknisk bana och vacker natur, uppför slalombacken och på krönet vända sig om och titta ut över Siljansbygden och Siljans helt spegelblanka vatten. Sommar i Sverige när den är som bäst!
Gammeltanterna Gishindi och Vivan fick lotsa runt Lilltanten Lady och det gjorde de bra, Lady har nog funderat och klurat och kommit fram till en del sedan A9 i våras, hon var lite mer fokuserad och hade fin framåtbjudning egentligen hela tiden. Litet upplopp hade vi på slutet in mot mål oxå, och det verkade de gilla hästarna.
Sen skulle det åkas hem. Efter ett tag började ABS lampan lysa och sen en till och sen började en tredje blinka. Hummm... Bäst att ringa hem till Pappa Björn. "Kör" sa han, stäng inte av motorn, då kanske den inte hoppar igång igen. Tur att vi hade ett helt gäng bullar i bilen. (Igår var bilen på verkstan en timme kanske, de bytte en kontakt. Och jag blev 2500 kr fattigare. Tror att jag åker till en annan verkstad i framtiden.)

                                          Elin och Vivan

                                          Fontäner äter små araber, vet du inte det? :)

                                          Karin & Gishindi

                                          Uppför slalombacken

 

                                         Distansritt är kul!!!

Vattenträning

I förra veckan var jag iväg till Kvicksund och Rehabcentret där, med Vivan. Det var första gången jag var där och det var en trevlig upplevelse! Fina lokaler, rymligt och fräscht. Vivan fick gå på deras vattenband, det har hon gjort förr och även om lokalen var ny, fattade hon direkt vad det var frågan om. Det jag gillar med vattenträningen är att jag kan belasta hästen utan att rida, hon tvingas gå rakt, vilket jag ibland misslyckas med när jag rider. Vattnet ger ju motstånd och hon tvingas arbeta igenom hela sig i lågt tempo. Tyvärr glömde jag pulsmätaren, så vet inte vilken arbetspuls hon hade. Men pustade och stånkade, japp, det gjorde hon!
Till helgen är det dags för Rättvik och Vasaritten. Dit åker vi med två hästar, den här gången rider jag Lady och Elin rider återigen Vivan. Bonnie får stå hemma i hagen och äta gräs. Det gillar hon.

Måndagsfunderingar

Tror att Täppas Fågelberg har världens roligaste jobb, på Ring P1. Tänk att få tjafsa emot, bara för tjafsandets skull! Hade så roligt i morse. Hum, får man erkänna det, att Ring P1 roar en, eller har jag blivit på tok för vuxen, gammal, grå? Får fundera på det ett tag.

Förra helgens begivenhet var Rimboritten, dit jag tog med mig två hästar och båda gick godkänt. För Tant Args del betyder det att vi har, efter mycket om och men, passerat 1000 godkända tävlingskilometer. Min fina fina Tant Viva! Bonnie var med som sällskap och vi hade en jättefin dag i solen, Elin och Vivan, jag och Bonnie. Med och hinkade var klippan Marie och världens bästa Pappa Björn. Att de där två i bilen pratade så himlans mycket att de missade ett groomställe, det kan vi ju hålla tyst om... :)

Just nu håller jag på att ladda inför årets stalltvätt. Inte något jag gillar så där jättemycket, resultatet gillar jag men själva utförandet inte lika mycket. Planen är att även måla Bonnies box, den är fortfarande träfärgad (överallt annars vitt) eftersom jag misslyckades med att måla i fjol. Håller i alla fall på att röja, och dessutom har jag tvättat ett helt gäng med täcken, så det luktar tvättmedel i förrådet.

I morgon ska jag ta med mig Vivan på vattenträning, det brukar hon gilla och det gör stor nytta.

För ett tag sen var en kompis ute och fotade när jag red Bonnie. Här är några av bilderna, alla är tagna i samma område, det är riktigt fint att rida där!

Fina Tant Viva...

I söndags var jag trött, Uppsalaritten tog på krafterna även om vi bara fick vara med i 5 mil. Nåja, det är bara att bita ihop och komma igen! Fast inte just i söndags. Då sov jag mest.

Hästarna kollade jag till i alla fall, satt på en sten i hagen och myste, de är så vackra, hästarna. Tiger kommer fram och hälsar, pratar en stund och går sen iväg och betar. Då kommer Bonnie fram och hälsar, även hon pratar en stund och går sen iväg och gör sina Bonniesaker. Att Vivan ska komma fram, nä, det händer inte. Men jo, tänk, även hon kommer fram. Fast hon gör inte riktigt som de andra, hon ställer sig med magen mitt i mitt ansikte och jag undrar "vad vill hon nu då?" tills dess att jag ser bromsen som sitter mitt på magen. Så jag klappar till bromsen som faller som en fura till marken, och tänker; kanske ska klia tant lite oxå? Men nej då, min uppgift i hennes liv är för dagen uppfyllt, hon klipper med ena örat och vandrar vidare.

Mitt högra knä

Ibland går ju saker inte alls som man tänkt sig. Åkte alltså ut idag efter två sträckor. Hrumpfff. Well, such is life sometimes. Det är bara att fundera på vad som hände, och ta nya tag. Riktigt vart vi ska, det har jag inte klurat ut ännu. Hjärnkapaciteten ligger på ca -10 just nu... Möjligtvis. I bästa fall.

Det jag kan fundera på är dock vad mitt högra knä har för sig. För nu har jag skavsår i höger knäveck. Humm. Vivan vänster knä, Bonnie höger. Blir det båda när jag rider Lady då? Väldigt underligt. Nä, orkar inte fundera på det heller.

Tror jag tittar på Queen istället.

Ibland undrar jag om vi inte har lite för bråttom att komma fram, att vi glömmer själva resan. Och att det finns så mycket att se, som man glömmer bort av det enda skälet att det ligger nästgårds. Så igår åkte jag och Elin till Sala Silvergruva! Det är 25 minuter hemifrån och får klassas som att turista på hemmaplan.

När jag var liten var jag med skolan till gruvan, och gick ned till kanske 60 meters nivån. Minns inte riktigt annat än att det var förfärligt många trappsteg och att man skulle knacka i väggen. Nu går det att gå en guidad tur på 155 meters nivån, och dit slipper man gå! Hissen installerades 2003 och tog väl en sisådär 4 minuter. Kallt och ganska fuktigt var det där nere och det måste ha varit ett litet helsike att jobba där. Mycket intressant var det! Om jag nån gång ska byta yrke, så vet jag att jag nog inte vill jobba i en gruva.

På Strömsholm

I söndags var jag och Elin återigen till Uppsala, och den här gången red vi rätt! Iaf mycket mer rätt än förra gången, mest beroende på att vi hade banläggare Olof med oss, totalt var vi sju ekipage som red. Hur kul som helst! Nu har jag ridit runt i Stadsskogen och den är ju jättefin!! Mot Sherwood-skogen!-liksom!!!

Mot Sherwood-skogen!

Ja, just det! Har ju varit till Strömsholm oxå! Karin och Marie gjorde sällskap och vi hittade en jättefin runda, ut västeråt/norrut från ridskolan och djursjukhuset Solen sken och bromsarna bet på allt de kom åt... Och inte red jag vilse en enda gång! Helt fantastiskt!

Längtan

Visst är det märkligt att man kan längta efter något som kommer att göra sååå ont dagarna efteråt? Funderar på hur jag egentligen är skapt i huvudet, något galet måste det ju faktiskt vara, för jag vet att jag kommer få massiv träningsvärk efter att ha ridit Bonnie i 12 mil nästa lördag. Jag får ju ont överallt efter 8 mil på henne. Det där är ju oxå lite konstigt, för Tant Arg kan jag rida hur länge som helst utan att få annat än ett litet skavsår i vänster knäveck. Det är ju konstigt det med, vad gör mitt vänstra knä, egentligen??? Nåja, det ska bli så kul med Uppsalaritten nästa helg att jag knappt kan bärga mig! På söndag ska jag åka till Akka igen, och kanske jag rider rätt den här gången?

I morgon är det oxå dags för utflykt med hästarna, till Strömsholm för att reka lite ridvägar där. Undrans hur mycket galet det går att rida där? Om jag inte har uppdaterat här på fredag morgon, sänder ni ut en efterlysning? :) Fast det är klart, om jag inte har någon aning om hur vi ska rida där, kan man verkligen säga att man red fel då? Hummm...

Midsommarritt

I morse träffades vi några stycken med hästar i stallen häromkring, och red en sväng. När vi red iväg var det lite grått och småkallt, men solen kom fram och sken på oss. Nu är det grått midsommarväder igen. Vi red stigarna häromkring och det var en perfekt start på midsommar!
Glad midsommar på er!

Hågadalen

Igår kväll åkte jag och Elin till Uppsala med hästarna. Där mötte vi upp Carro och hennes hästar och så red vi en sväng i Hågadalen.

Planen var att rida den nya slingan till Uppsalaritten den 9 juli. Bra plan. Gick sådär... När vi hade kommit iväg en bit började det ösregna, och det i sig gjorde väl inte så mycket. Men... då är det ju så att man inte drar upp kartan ur fickan i onödan, kloppetiklopp, så svängde vi höger istället för vänster. På kartan ser det liksom lite lika ut, ja inte själva vägskälet förståss, men där vi kom ut på asfaltsvägen, lite hus och så. Vände tillbaks och tittade på kartan och konstaterade: det ska finnas en stig genom skogen här någonstans där slingan ska gå. Hittade typ en liiiiten stig, en sån där man ser försvinner in i skogen ibland. Ta inte dem. De leder just ingenstans och den här tog slut mitt i ingenting. Det fanns helt enkelt ingen stig... Men det var ju heller inte alls där vi skulle vara egentligen, utan på en väg 3 km österut, så det var ju inte så konstigt att det inte fanns någon stig där.

Det redde ut sig, tog asfaltsvägen till vi mötte på slingan igen. Konstaterar att kartan är sönderläst och uppblött. Hästarna har verkligen fått "över stock och sten-träning" och att jag hade väldigt roligt! Tyvärr tog batteriet i telefonen slut, så kunde inte ta några bilder. Nåja.

Snart ska jag ha semester! Sista dagen idag och firar det med att skriva ett kontrakt på en sommarstuga jag sålde idag. Hurra! Fast midsommar funderar jag på att bojkotta, det gör mig inget.

Cera klarade kvalet!

För fyra år sedan föddes Vivans föl Cera, och idag kvalade hon på Solvalla och gick godkänt, om än med en hårsmån. Jag är jätteglad att hon har hamnat hos Jossan, tror att hon har en matte som tar verkligt väl om henne. Tydligen så stumnade hon lite på slutet i loppet och blev kollad i halsen direkt (!) men den var ok, så blodprov tas oxå, så får vi se vad det visar. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att vara på plats, men det kommer förhoppningsvis fler gånger! Ser fram emot att få se hur hon ser ut idag!

Själv ska jag tävla Ceras mor i helgen, Vivan ska gå 80 km på A9-ritten i Kristinehamn. På lördagen ska jag rida My Lady i CR 40 km. Lady ägs av grannen Rebecca och det här är hennes debut på tävlingsbanan. Det är en trevlig häst med bra återhämtning, men är lite orolig ibland. Planen är att ta det lite lungt och bara lotsa runt henne på ett bra sätt. Vivan och jag, eller jag tänkte att Vivan och jag, ska rida lite fortare den här söndagen än tidigare i år, bara för att kolla av lite form. Målet är ju LagSM, och jag har en känsla av att det kommer gå riktigt fort då...

Vedemaritten

Förra måndagen var det tävling igen, och för min egen del så var det årets första tävling. Den här gången styrde vi kosan söderut, mot Hässleholm. Med oss hade vi Bonnie, aka Tant Röd och målsättningen var att rida de 80 kilometrarna på runt 15 km/h. Det var Bonnies första internationella tävling och tanken var att bli godkända så att vi kan ta itu med nästa stora mål för året - 120 km.
Detta är nog första gången jag är på tävling och upplevt att det hade varit möjligt med sovmorgon... Halv 11 gick starten för mig och alla andra, det var runt 35 anmälda, och då stod solen högt på himlen och det var varmt och skönt! Våren har sannerligen kommit en aning längre i Skåne än hemma i Västmanland!
Trots att det var så många startande, lyckades vi med konststycket att hamna ensamma redan på första sträckan! Andra slingan fick vi sällskap av Stina, men sista sträckan var vi återigen själva. I mål kom vi som åttonde ekipage och fick vara med på prisutdelning.

Konstaterar att jag har haft en bra start på den här säsongen, med Vivans seger i första starten och nu Bonnies åttondeplats.

Måste bara säga att jag hade världens bästa hjälp med mig till Vedema,  Madde o Marie. Ni är klippor!!!

Knasiga knasbollar

Ibland undrar jag hur folk är funtade. Nåja, faktiskt oftare än ibland. Oftast när detta händer är jag på jobbet, och så även den här gången. Tjuriga tanter i en bostadsrättsförening, som inte ville acceptera en ung man som medlem, av två orsaker: dels för att han är ung och unga män hjälper aldrig till med något i bostadsrättsföreningar, och dels att försäljningen inte varit ute på öppen marknad.

Åsikten var att jag skulle gå ut med försäljningen, på styrelsens uppmaning (vad säljaren tyckte och tänkte var ovesäntligt enl dessa) och då skulle alla som kom på visning lämna in ansökan om medlemsskap i föreningen, så skulle styrelsen besluta om vem som skulle få vara medlem. Hallååå! Vad hände med ägarens rätt att välja sin egen köpare??

Pust...

Rönningeritten och säsongsupptakt!

I går gick Rönningeritten av stapeln ute i Järlåsaskogarna. Härligt att det har börjat igen! Dagen bjöd på strålande solsken, men lite svalare temperaturer än tidigare i veckan. Tanken tidigare var att båda mina hästar skulle ha startat, men nu blev det inte så. Bonnie fick stanna hemma i stallet, och Vivan fick åka och glänsa. En av mina medryttare, Madde, fick rida 50 km klassen och det gjorde hon med den äran. In till första grind kom hon i sällskap med en annan Rönningeklubb-ryttare, men då Vivan pulsade in snabbare gick Madde ut i en 3-minuters ledning på sista slingan. Den ledningen förvaltade hon på bästa sätt och tog en komfortabel seger ca 6-7 min före tvåan.
Men jag måste erkänna att det är fasligt jobbigt att stå brevid! Man får ju lov att släppa kontrollen totalt, jag ger mina ridorder osv men ute på banan, ja då är det inget att göra... bara gå o vara nervös... Kan säga att jag verkligen sov gott i soffan på kvällen!
Vivan verkar ha tagit den här tävlingen med ro, och är som vanligt lite ilsk.

Fina fina Tant Arg

Nu ska Vivan få några dagars lugn och ro, mycket välförtjänt, och sen laddar vi om för Lovisedalsritten! Om vi har riktig tur kanske snön har försvunnit tills dess! :)

Tokförkyld

Jaha, då har jag åkt på årets första förkylning... Me nooooo like. Just nu känns det som om huvudet har blivit krossat av en vält, och jag är glad att det är fredag, ska tillbringa stora delar av helgen till sängs. Fast det är klart, i morgon ska jag och Bonnie åka till equiterapeuten och se om hon har blivit något bättre sen sist.
Förkylningsmässigt så var det kanske inte det bästa beslutet att rida igår, men tja. Är huvudet dumt så får kroppen lida. Har varit till apoteket och köpt en hög med värktabletter.

Nästa helg är det dags för Rönningeritten och jag har en häst till start, men jag rider inte själv. Jag får stå brevid, och det är fan så nervöst. Då kan man ju inte påverka så himlans mycket.
Känns ändå skönt att säsongen startar, att vi kommer igång igen efter den här långa vintern.

Distansgala i Sunne

I helgen var jag med flera likasinnade, runt 80 för att vara mer exakt, på Länsmansgården strax utanför Sunne. Det var dags för årets distansgala! Det blev ett roligt dygn, och jag kan tycka att det är lika fashinerande varje gång att träffa tävlingskonkurrenterna i mer "normala" kläder, dvs inte ridklädda, dammiga och svettiga. Och mest av allt - utan hjälm! De ser helt annorlunda ut utan hjälm! Vissa är faktiskt svårt att känna igen...
På lördagen var det en föreläsning om mjölksyraträning och tankar om detta med Daniel Schytzer (?stavning) och ett mer avslappnat föreläsningssätt får vi nog leta efter. Jag tror att hela gänget tog till oss honom, och vi hoppas att han kommer och rider A9-ritten i maj, anmälningsavg vann han på lotteriet, så hoppet lever!
På söndagen förelästes det om foder i förhållande till prestation, och även Maria Hagman berättade om VM äventyret i Kentucky i höstas.
Lördagkvällen började med lite förfest i vårt rum, med besök som kom o gick, för att senare fortsätta i Länsmansgårdens matsal, där vi bjöds på tre-rätters middag och prisutdelningar.

En sak som händer när jag är på såna här saker, distansrelaterade, är att jag blir jättemycket träningssugen. Så när vi kom hem på eftermiddagen/ kvällen, då var det bara att sadla och ut och rida! Härlig avslutning på helgen, iaf i mitt tycke.


Idag har jag i övrigt funderat mycket över det här med hur partiledare väljs. Både S och MP ska ju välja nytt här nu strax. Och av de två systemen de har, tycker jag att MPs sätt är mer i tiden. Det blir mer direkt och öppet, där de som är villiga att ställa upp meddelar detta och medlemmarna i partiet själva, personligen, kan ta ställning. Att som S gör, ta fram en kandidat och sen ska stämman anta denna person enhälligt, njae. Tänker att visserligen tar varje distrikt fram sin favvo-kandidat och så, o sen silas det ned, och det kan man väl kanske se som att medlemmarna tar fram en kandidat, men det känns i alla fall som om demokratin i rörelsen hamnar långt bort från medlemmarna, det blir för många steg och jag undrar hur många som känner sig verkligt delaktiga? Känslan av att kunna påverka - finns den kvar?

Distansgalan - snart dags!

De senaste åren har jag åkt på distansgalan, och i år går den av stapeln i Sunne. Det ska bli jättekul, och jag hoppas på bra föreläsningar, trevligt sällskap och god mat o dryck! Kanske shoppa någon ny hästpryl (är ju exakt vad jag behöver)... Mitt enda problem just nu är väldigt tjejjigt: "Vad ska jag ha på mig???"

Sunne har jag besökt en gång tidigare, det var när vi hämtade vår förra hund, Anja. Men då hade man ju inte tid att se sig omkring, då var hundvalpen det absolut viktigaste. Så den här gången hoppas jag att jag kan få chansen att titta mig runt lite. Kanske inte finns så mycket att se just i Sunne, men det kan jag ju få se efter själv.

Hästarna går ute i solen o myser, det är underbart att det börjar töa! Nackdelen är ju att de måste byta päls. Vivan är på ett heligt argt humör och det är mycket päls som ska av. Funderar på att låta det gå några veckor till, sen ta fram klippmaskinen. Hästhår smakar päckel! Undrar egentligen över varför de reagerar så olika på pälsfällningen. Bonnie hon är som vanligt, lite mer kittlig kanske? Glad, positiv, hungrig o kittlig, det är Bonnie i ett nötskal. Vivan är visserligen arg annars oxå, men som det är nu är det ju bara löjligt! Nåja, jag får hålla mig ur vägen för framändan på den hästen några veckor.

Dragkamp

Min Tant, dvs. hästen Wivex Girl, var på absolut topphumör idag och gjorde verkligen skäl för epitetet Tant Arg. Nästan så jag hörde henne svära åt mig. Suck. Ridturen i eftermiddags urartade till en veritabel dragkamp. Inte så himlans säker på att jag vann den kampen. Men om meningen med träning är att bli trött, så var vi det båda två. För min egen del känner jag träningsvärken komma krypande i överarmar och nacke, hur det är med Tant, det vet jag inte.

Igår blev det en trevlig långtur med Bonnie, 28 km på 2h20 min ca. Känner på mig, eller så är det bara en förhoppning, att den kommande tävlingssäsongen blir urkul! Och det är en himlans tur att det bara är en knapp månad kvar till första tävlingen!

Idag har jag dessutom jobbat.  Nu börjar det faktiskt bli dags att ha två dagar ledigt i följd! Det känns som om det börjar bli nästan nödvändigt. För själsfriden. Nåja, den dagen kommer, och om jag tänker efter redan nästa helg. Då är det ju distansgalan, i Sunne i år. Det ska bli jättekul!

Hej hopp, imorgon är det en ny dag, med nya möjligheter!

Äntligen fredag!

Och det är jätteskönt! Även om jag ska jobba en del i helgen, på söndag. Tanken är att jag ska ta mig en rejäl tur på någon av hästarna i morgon, tillsammans med Myy. Och om någon har lust att rida min andra häst, så är det bara att hojta till! :) Personlig dragkamp utlovas garanterat.

Just idag är det en månad och en dag kvar till första start den här säsongen. Jag har ökat träningsmängden successivt under vintern och både Vivan o Bonnie känns som de är på väg mot fin form. Kanske allra mest Bonnie, och med henne är ju målet att starta över 120 km i sommar. Vivans mål är satt till Lag-SM, där jag gärna skulle vilja försvara vårt guld från förra året. Det vore jättekul!

Jag lyssnar nästan varje morgon på Ring P1. Ibland undrar jag varför, för jag blir så irriterad. Kanske är det just därför. Imorse var det en inringare som tyckte att vi skulle införa mot-bok igen i Sverige och hela Europa. Det är för mig en helt främmande tanke. Det beror nog mest på att jag ogillar att staten ska bestämma över vad jag ska göra. Men det är klart, det finns säkert positiva sidor med mot-bok oxå, kanske skulle de alkoholrelaterade problemen minska, förutsatt att systemet fanns även utanför Sveriges gränser så att smuggel-problematiken upphörde. Men hur inför man något sådant i Europa? Där nere, där det är varmt o soligt (till skillnad mot här, iaf just nu) så odlas det ju massor med vin, som bönderna sedan säljer i egna gårdsbutiker. Dessutom har vi ju monopol på handel med alkoholhaltiga drycker och det har de uppenbarligen inte. Får inte det hela att gå ihop, hur det skulle fungera rent praktiskt.

Trevlig helg!