Det där livet

Alltså, det är skittrist att inte FÅ rida! Blä verkligen. Fast jag inser ju egentligen att det inte går, mår inte riktigt bra ännu, även om stygnen är tagna och sårskorporna så smått börjar ramla bort. De sårskorpor som inte syns, de som sitter mer inuti mitt huvud, kommer nog däremot att ta längre tid innan de läker.

Det har varit många tankar i banorna "tänk om..." Ja, tänk om jag inte hade haft hjälm? Hade jag suttit här idag? Troligtvis inte. Den insikten gör jättejätteont att få, och den ångesten som följer. Den är inte att leka med. Trodde kanske inte riktigt på det där med att jag är odödlig, men insikten om att jag kunde ha mist livet där, det är som ett djävla base-bollträ i solar plexus.

Tack till alla er som har hört av er!

Använd alltid hjälm

Egentligen skulle mitt nästa inlägg hälsa nya hästen i stallet välkommen. Nu tänker jag istället berätta vad som hände för en knapp vecka sedan.

I lördags skulle jag o Elin ut på en tur, och vi skrittar iväg från stallet upp mot Salavägen för att ta oss över till andra sidans fina skogsvägar. I t-korsningen strax söder om kyrkan, där vi ska svänga höger, kommer det en traktor farande i högsta hastighet från vänster. Både jag o Elin tänker att "han kör ju så fort att han måste ju fortsätta rakt fram". Inte heller använde han några blinkers. Däremot så svängde han. Vi står då still, han gasar på och våra hästar blir jätterädda, min börjar backa in bakom Elins häst och resa sig. När traktorföraren upptäcker att hästarna har fått frispel, tvärnitar han så att gruset sprutar och i den vevan blir min häst så rädd att hon reser sig rakt upp på bakbenen. Därifrån faller jag handlöst rakt ned bakåt och landar på huvudet.

Troligtvis är jag avsvimmad ett tag, för jag minns att jag ser ett hästben rätas ut, sen att jag ser hästen stående vid grannens postlåda. Tydligen tog hon en tur ut på åkern, men det kommer inte jag ihåg. Efter ett tag lyckas jag lägga mig på sidan, för allt skriker smärta när jag ligger där på rygg. Sen ytterligare någon minut senare får jag för mig att jag nog kan resa mig upp. Det var ett helt fel beslut, jag svimmar av igen stående.

Elin ringer hem till mina föräldrar och granne Karin med de fina skorna kommer och håller mig sällskap så Elin kan ta tillbaks hästarna till stallet. Här någonstans bestämmer sig han i traktorn att åka vidare, utan att ha gått ur hytten för att kontrollera hur det har gått.

Väl inne på sjukhuset blev jag mycket väl omhändertagen, fick kläder i högsta gröna pappersmode och en fin krage som förlängde min hals med åtminstone 1 dm. Jag blev röntgad nästan överallt i kroppen och sydd i bakhuvudet. Framåt natten får jag lov att åka hem, inga större, allvarliga skador verkar finnas, och har jag övervakning får jag sova hemma. Så hem till mamms o papps, de som alltid finns där, vad som än händer, som aldrig tappar fattningen så man ser det.

På söndagen mår jag ok på förmiddagen men blir tröttare och hängigare vareftersom dagen lider. På kvällen är jag yr och ringer till sjukvårdsupplysningen som säger åt mig att åka tillbaks till akuten. Sen blir jag oxå rejält illamående och spyr. Resultatet: inlagd på kirurgen. Och väckt varje timme eller så för att kontrollera att jag visste vem jag var och var jag var någonstans. Svarade väldigt sanningsenligt på frågorna, kanske hade varit skojigare att svara Tant Gredelin och Bananlandet, men det var liksom inte riktigt läge.

Hur som helst, nu är jag hemma och det kliar som attan i såret i huvudet. Jag har slagit i backen så hårt att jag fick sår i bakhuvudet inne i hjälmen. Jag är stel i nacken och lite ner i ryggen, men det blir bättre och bättre. På måndag får jag ta bort stygnen. Hjälmen är inlämnad till Konsumentverket som tydligen utför någon sorts forskningsprojekt med några läkare från Uppsala om relationen huvudskada - hjälm. Jag har svårt för stavningen, antar att det är kroppen som säger ifrån, och av och till är jag fortfarande rejält vimmelkantig.

Tankar som man inte ska tänka har farit runt i mitt huvud i alla fall. Tänk om jag inte hade haft hjälm? Hade jag inte haft det, så skulle jag med största trolighet inte suttit här idag. Den tanken gör mig jätterädd och när just den tanken kommer, så känner jag mig så liten. Liten och ganska gråtfärdig. Samtidigt som jag vet att jag inte rider utan hjälm, men det hjälper inte. Tankarna kommer i alla fall.

Så tog min tävlingssäsong slut för iår.

Sökande

Ibland är det tid för något nytt. Den känslan fick jag igår kväll, och idag är den starkare. Riktigt vad detta ska landa i, det vet jag inte riktigt ännu, det lär visa sig. Det händer ibland att jag får den känslan, av att jag måste söka något nytt. Rent jobbmässigt har det resulterat i en fasligt lång CV och att en del undrar hur gammal jag egentligen är, när de hör hur mycket konstigheter jag har gjort. (Det handlar om tempo, btw).

Förra helgen var jag och red Tjustritten. Jag har inte varit där förut och det var en trevlig upplevelse, även om jag höll på att trilla av, och nästan rida vilse. Ibland är det svårt att hålla koll på banmarkeringarna... Jag fick förmånen att rida en av Ellas hästar, Dart, och det var hans första tävling. Det är intressant att rida unghäst. Speciellt tillsammans med en annan unghäst. När unghästarna sedan gaddar ihop sig och säger "Nääää, men om inte du tänker gå fram här, då gör jag det nog inte heller...." För den svampgalna ryttaren var det oxå svårt att gå framåt i spåret när det växte så fina kantareller längs slingorna. Kanske var vi lika goda kålsupare, båda två?

Jag har en sadel till salu, en Prestige Athena. Jätteskön, men passar inte mig och Bonnie längre.